Sitter här och gråter och gråter, även dottern gör det. Sambon och sonen visar inte sina känslor med gråt, inte än i alla fall. Allt är så sorgligt och hemskt som det får vara såna här dagar när en vän går bort. En vän som vi fick ha till låns i två och ett halvt år.
Frågorna är många. Varför blev det så här? Vad gjorde vi för fel, jo vi tog honom till veterinären för sent, men det lät som att vi kom i tid, men det kan vi inte ha gjort. Vi tog ut medicin men hon på apoteket verkade osäker på medicinen fick jag en känsla av, men man ska väll lita på att man får rätt? Kan vi ha fått fel medicin?
I går när vi kom hem så tömde vi terrariet med sand och la frottehanddukar i botten som vi fick tillsagt oss. Vi la han tillrätta under värmelampan. Efter ett tag gav vi honom den ena medicinen, pencilin. Hon vi lät honom vila, vi ville inte vara jobbiga mot honom med att bada och sätta salva, men vi borde kanske ha gjort det eller? Vi gav honom inte heller den andra medicinen som skulle vara smärtlindring, då vi tänkte att han ju redan hade fått smärtlindring. Skulle vi ha gett honom det ändå? Jag har ändå en känsla att vi fått fel medicin till honom.
Imorse tittade han på mig och sedan när dotter kom så sa hon att han bajsade, så när han var klar så flyttade jag på honom så att han inte skulle sätta sig i bajset, och kunde ta bort bajset. Han kändes väldigt slö och slapp i kroppen.
Sedan stack dottern och jag iväg och delade reklam, och när vi kom tillbaka hade sonen och sambon klivit upp. Sambon gav Tjabo medicin, vilket jag känner att det kanske var för tidigt då det inte gått ett dygn än. När han försökte ta i honom så gapade han och vred sig konstigt som om han hade kramper och väldigt ont i kroppen. Eftersom att han gapade så passade vi på att få i honom lite vatten som han svalde, och sedan den smärtstillande medicinen. Sedan lät vi honom vara och när dottern sedan en kort stund efter tittade på honom å sa hon att han inte andades längre. Vi kollade och ja han var helt livlös och reagerade inte när sambon petade på honom vi kollade flera gånger innan vi var ganska säkra på det.
Jag fick panik och kände vad gör vi nu? Vi lät honom ligga ett tag men sen belslutade vi oss för att bädda ner honom i en kartong, och ställde ut honom i förrådet som är kallt. Jag skickade ett mail till veterinären att någon skulle höra av sig i morgon bitti annars så ringer jag och pratar med dem. Jag känner att jag vill veta provsvaren och om vi fått fel medicin till honom, sedan vill jag veta var vi ska göra av honom. Om vi får gräva ner Tjabo i våran lilla trädgård eller om vi måste komma med honom till kliniken eller om vi ska lämna honom någon annanstans. På ett sätt önskar jag att det visar på provsvaren att han hade något som var obotligt, och det bästa var att han fick slut på sitt lidande som blev värre de senaste två dagarna.
Sambon säger, att han slipper lida något mer nu. Jo visst är det det, men ändå, av vad led han av då? Vad kunde vi ha gjort för att han slapp lida och ha ont. Vi skulle ha åkt iväg tidigare redan när han kräktes upp en animalisk föda som han åt för flera dagar sedan. Egentligen borde vi ha åkt redan i höstas för en rutinkontroll och jag borde inte bara ha tänkt på att försäkra homom utan även ha gjort det. Jag kan älta detta om och om igen fler gånger om och i all framtid känns det som, precis som med allt annat jag grubblar och ältar om.
Min dotter har skrivit och lagt en del bilder på Tjabo i sin blogg.
Nu vet jag bara inte hur jag ska klara morgon dagen och om tonåringarna tänker sticka till skolan eller vara hemma och sörja. Jag ska i alla fall försöka få prata med veterinären eller någon där och sedan ska jag ringa runt och fråga om försäkringar till Elin.
Just nu är Elin en pigg och glad och skäggis men jag känner att vi verkligen måste hålla koll på henne vi minsta förändring eller konstigheter.
Snart är denna dag över också, då tiden har en viss förmåga att försvinna så fort.
Bilderna är från sommaren 2010 när Tjabo är på ”grönbete”, och får riktig sol på sig.
//