Första arbetsveckan

Ja, så har jag börjat att arbeta i går, med förberedelse, och då mest att städa och röja på arbetsplats som sommar-fritids-personalen har skitat ner. Alltid samma sak när man börjar på hösten. Jag blir alltid lika lessen över detta men sammtidigt så börjar jag bli van efter dessa tio år på samma ställe. Som tur är det inte varje sommar som det är öppet hela sommaren. När det är stängt under juli så brukar det vara lite renare ialla fall.

I morgon börjar skolorna här och sonen, min yngsta börjar första året på gymnasiet. Jag har planerat att skjutsa in honom innan uppropet kl 10.00. Av någon anledning så hade inte sonen fattat att det var i morgon när jag tala om det innan middagen. Han menade att jag sagt att det är på måndag nästa vecka han börjar.

Dottern börjar på torsdag med lektioner enligt schema direkt, och senare i höst kommer hon att ha 4 veckors praktik. Dottern börjar nu i tvåan på gymnasiet.

Nej nu väntar min kudde på mig.

//

sjuttonde augusti tjugohundratio

Varför kan en del läkare och annnan personal inom sjukvården ha en sån effekt med att använda ord som gör att allt blir så depprimerande.

Idag var jag till ”Ackis” på eftermiddagen. Jag hade fått en remiss dit ifrån FV. Först så gjorde jag ett nytt hörselprov, det tredje i år. Alltid lika jobbigt då jag tycker det är så svårt att urskilja om det är någon ton jag hör eller inte. Men resultatet var ingen skillnad mot tidigare tester.  Sedan skulle jag träffa en läkare och jag var där i god tid men när klockan väl blev 14.20 som jag hade fått tid så fick jag vänta ytterligare säkert 20-25 min innan en läkare frågade om jag blivit bortglömd men då dök plötsligt den läkare upp som jag skulle till och ursäktade sig. Jag var lite lätt irriterad då. När jag väl kom in så undrade den unga kvinnliga läkare hur det var och att jag skulle berätta. Vad då berätta, undrar jag inom mig, jag har ju fått en remiss och ska det inte stå i den då, vad saken gäller. Men jag berättade min historia; jag var till VC för två år sedan och tala om att jag börjat höra dåligt, och fick en remiss som skickades vidare och sedan fick träffa en audionom och fick mina hörapparater. I år så fick jag på arbetet göra en hörseltest och sedan träffa FV som sedan skickat en remiss för idag.  Jag la även till att jag aldrig gjort hörseltesten när jag var barn utan först när jag gick i åttonde klass och sedan via en arbetsgivare 1997. Dessa två tester var det en ton som jag inte hörde, men jag vet inte om det är samma.

Läkaren sa att hon inte kunde se dessa utan bara den som jag gjorde idag.  Som tur var hade jag utskrifter på den testen som jag gjorde för två år sedan och den jag gjorde på jobbet, i år. Så hon kunde jämföra och sa att det inte var någon skillnad.

Om jag förstod henne rätt så är det en ärftlig hörselnedsättning jag har. Jag vet att min farmor hade hörapparat och även min morbror har det och han har fått det på senare tid.

Hon undrade hur länge jag haft problem med hörsel och jag sa att det inte är längre än 5 år.

Sedan berättade jag att jag hör ett ständigt pip mest på vänster öra men att det är mest när jag ska sova och när det är tyst omkring mig. Sedan började hon att fråga en massa om det. Och då minns jag  inte riktigt vad läkaren sa men jag blev av någon anledning blöt i ögon och någon tår rann ner och hon sa typ ”jag ser att du är lessen..” som utlöste ännu mer tårar. Sedan gjorde hon det bara värre med en massa frågor om hur jag mådde, om jag var depprimera och i så fall varför. Hon fortsatte att fråga om jag sov dåligt  äter dåligt, gått ner i vikt, promenader osv. Och så frågade hon om jag tänkte på döden typ. Vilken jävla fråga!

Jag svarade bara att jag är så less på mitt arbete och att det är jobbigt att inte höra vad andra säger. En del frågor var så konstiga att jag svara jag vet inte. Visst jag sover inte bra, äter gör jag och jag har snarare gått upp i vikt de senaste 10 åren. Nu efteråt börjar jag fundera på om jag svarde på hennes fråga om döden eller om jag bara blev förstummad som vanligt när jag får konstiga frågor.

Hon blev nog lite irriterad när jag inte kunde svara bättre på varför jag blev lessen och tyckte typ att hon inte kunde läsa mina tankar. 

Om jag ändå kunde svara på varför det börjar rinna tårar. Det är som om läkare hittar en knapp som de trycker på och så rinner tårarna och det vill inte sluta rinna. Det är så pinsamt så, så tills slut blir jag så arg på mig själv när jag åker hem. Jag vill ju inte att tårarna ska rinna. Samma sak var det när jag var sjuk i höstas och jag var till VC och jag blev lessen.

Läkaren undrade om hon skulle skicka remiss till en kurator  osv eftersom att det verkar som att jag är deprimerad. ( Samma sak sa läkaren i höstas på VC)

Tillslut så tittade hon i mina öron och sa att det såg bra ut och sedan så tog hon olika stämgafflar och försökte slå dem mot en stol, som var mjuk”?” för att få den att låta och satte den mot mitt huvud och fråga om jag hörde tonen och om det var mitt i huvudet. Jag sa som det var Nej jag hör ingen ton. Hon verkade bli irriterad över detta lite lätt. Hon provade flera olika stämgafflar och gjorde samma sak men jag hörde ingen ton i alla fall. Sedan kom hon på att hon skulle slå stämgaffeln mot skrivbordet och då hörde jag en svag ton och jag skulle säga till när jag inte hörde den längre. och så höll hon stämgaffel vid örat och då hörde jag tonen tydligt. Sedan sa hon bara ja du hör i alla fall.

Så här efteråt undrar jag vad gjorde jag där egentligen. Ingen egentlig skillnad mot tidigare hörselkontroller utan bara en ytterligare remiss och nu även till en kurator. Du kan ju gå dit en gång sa hon. Hon pratade även om någon terapi för tinitus via Internet. Men när jag sa att det som är mest jobbigt är hörsel när jag är på möten när det är många som pratar och sammtidigt.

Jag blir inte klokare av denna dag. Bara att jag tycker att det verkar så svårt för folk att fatta detta att jag blir deprimerad av att jag inte hör så bra.

Jag vill ju inte få sämre hörsel så därför har jag inte vant mig vid att använda hörapparaterna, så ofta sätter jag inte på mig dem. Jag vill ju inte använda dem när jag är på jobbet då jag står vid en diskmaskin som piper varje gång den har diskat klart. Är inte det tillräckligt beskivande till varför jag inte använder dem när jag arbetar, eller? Tydligen inte för läkaren, som vad jag förstod menade att jag måste använda dem för att ta in alla ljud. Men snälla, då kommer jag ju bli knäpp till slut eller?(Detta tänkte jag och sa aldrig till läkaren)

Nej just nu är allt en snurr i mitt huvud och en kaos hur jag ska göra med dessa hörapparater. Just nu känns det som jag aldrig kommer att vänja mig vid dem och kunna erkänna ens för mig själv att jag har en hörselnedsättning. Hur ska då andra kunna acceptera det?

Detta är nog det längsta inlägg jag någonsin gjort.

Va glada för att ni kan höra och var rädd om det ni hör.

//