…en vecka kvar sedan tar sambon och jag semester i tre veckor. Jo det blev en sen semester men vi ska inte göra något speciellt. Bara vara! Sonen och dottern har semester just nu och de har sin sista vecka när vi har vår första. Så en vecka har vi semester samtidigt.
På torsdag sticker dottern och hennes kompis iväg med tåget till Linköping på Närcon, och de kommer hem på söndagen. Den här gången har dottern bokat hotell, och det var det sista rummet på hotellet, som hon fick. Hon har även beställt glutenfri frukost.
Jag har ett konstigt mående igen. Vissa dagar så mår jag skitbra och så, för att i nästa dag känna av yrseln igen som ändå har minskat rejält sedan påsken. Om jag ändå kunde slippa känna oro för saker och ting. Jag vill känna glädje och lycka igen, fast jag ändå inte känner mig deppig eller ledsen. Det är konstiga känslor som om jag inte har några känslor längre. Förr kunde jag grina hur lätt som helst och skratta hur lät som helst. Jag vet inte när jag grina sist, då jag förr kunde grina minst en gång i månaden vilket kanske också är konstigt. Men ändå så är jag glad att min bubbla så gott som är borta nu då jag tidigare känt om om jag levt inuti en.
Jag måste tänka positivt och tänka på att allt alltid löser sig i slutänden, då det ju alltid gör det. Men jag förstår ändå inte vad det är. Jag har en anställning, visserligen en projektanställning som varar till början på nästa år. Jag är fortfarande trött men inte på samma sätt som jag var förut. Att vara hörselskadad är tröttsamt, men jag försöker att arbeta heltid ett tag till, även om jag kan söka sjukbidrag om det skulle behövas en tid.
Mina barn är vuxna och skolan är slut för båda och vuxen livet har börjat för dem. Båda har klarat körkorten så det också är ur världen. Det enda jag kan oroa mig för är om dottern nu inte får jobb innan december, men jag oroar mig inte så mycket ändå, då arbetsgivaren sagt till mig att de ser fram emot när hon ska börja sin praktik där den 5 augusti.
Den enda oro som jag kan tänka mig att det verkligen jag har är att förstå att de är vuxna och att jag nu ska eller måste släppa taget helt och hållet. Vilket ju är jättesvårt då jag varit en riktig hönsmamma i tjugo års tid.
Nej nu ska jag bara se framemot semestern så jag får vila riktigt ordentligt.
//