Halvvägs genom livet.

För någon månad sedan så slog det mig att det var 23 år sedan som jag slutade gymnasiet och började mitt arbetsliv på riktigt. Det slog mig då också att det är 23 år kvar (i höst 22 år) tills jag fyller 65 år, vilket jag hoppas att jag får fylla. (Både min farmor och pappa fick inte fylla det, och fick tacka för det liv de fick.)

Jag är alltså halvvägs genom mitt arbetsliv. Jag har provat på ganska många olika yrken men nu senaste 10 åren ett och samma. Jag vill hinna prova något annat och inte fastna helt hållet för då kommer det att vara kört. Jag vill utvecklas mer och lära mig nya saker. Att diska och städa, är inte livet, det måste man ju ändå göra hemma.

Jag vill ju inte heller få ännu sämre hörsel än jag redan har och inte heller förstöra min rygg så jag blir liggande och börja tycka synd om mig själv. Jag måste intala mig själv att det är inte synd om mig. Jag är glad att jag i alla fall har haft heltids arbete i 5 år och deltid i 5 år innan det. Och under den tiden så har jag utvecklat mig och utbildat mig, då jag sökt på egen hand. Jag kan annat också och vill visa det.

Nu när jag får jag chansen att få hjälp med att söka mig ett nytt arbetsliv, som bara måste bli bra för mitt mående. I morgon så börjar jag outplacementprogrammet som ska vara i 3 månader och under den tiden så måste jag få ett nytt arbete som måste passa mig som handen i handsken.

Jag får inte tänka på vad som sker om jag inte hittar något arbete, den dagen tar jag då. Men helt sjukt är det att jag kommer att bli uppsagd pga min hörselnedsättning inte passar ihop med mitt nuvarande arbete.

Allt har gått så fort på så kort tid, vilket jag inte trodde att det skulle göra. Jag trodde detta skulle ta en evighetstid, men så har det inte gjorts någon ordentlig rehabiliteringutredning för mig, utan det känns mer som tack och adjö nu slipper vi dig, från arbetsgivaren.

Men än så länge har jag inte skrivit på någon överenskommelse, men jag ska tydligen få vara arbetsbefriad under denna tiden och få min lön ändå. Så det är väll bara att tacka för det då.

Nej allt har känts så snurrig som aldrig förr dessa dagar och gör det fortfarande, men jag ska inte tänka eller grubbla för det blir inte bättre då. Jag måste koncentrera mig till max denna tiden nu, och tänka allt kommer att bli så bra så, åtminstonde inte sämre.

Det känns ändå konstigt att lämna två arbetsplatser som varit mina under alla dessa år.

Nu hoppas jag att jag får och kan sova bra i natt så jag kan ta in all information i morgon eftermiddag.

//