Dagarna går fort och jag vet inte riktigt vad jag känner. Det är en väldigt massa blandade känslor, just nu.
Det känns konstigt att inte behöva stressa i väg och arbeta, sammtidigt som det är en lättnad, att inte behöva åka iväg. Men sammtidigt så känner jag en slags vemod att inte åka iväg. Jag har ju ialla fall arbetat hos samma arbetsgivare i lite över 10 år, och min arbetsplats i köket var mitt kök. Men jag föröker släppa dem tankarna och nu är en kollega där ett tag framöver sedan ska hon ha barn och då blir det någon annan som tar över. Jag saknar mitt arbete sammtidigt som jag tycker att det är en enorm lättnad.
Men att bara vara hemma och sitta och försöka hitta något nytt lämpligt arbete som ska fungera ihop med min hörselnedsättning är inte lätt. Jag har i alla fall fått iväg totalt 7 stycken spontanansökningar. Jag har fått hjälp med att skriva CV och intresseanmälan, på ett bra sätt.
Jag har i och försig haft lite mail kontakt med min arbetsledare några dagar.
Jag undrar om det inte hade varit bättre om allt hade gått rätt till med en ordentlig rehabilitering och utredning med omplaceringen.
Det känns inte kul att till hösten är uppsägningstiden slut, och jag får inte tänka så, antagligen arbetslös. Jag måste nu bara fokusera på att jag kommer att ha ett nytt arbete, och det helst innan sommaren eller ännu bättre innan våren.
Det kommer ändå att bli nerskärningar inom verksamheten till hösten, så nu är det ju lite lättare för dem, då en går på mammaledighet och jag som redan innan är uppsagd på grund av min hörselnedsättning, då de inte hittar något annat åt mig.
Jag funderar på att söka någon utbildning till hösten om jag inte hittar något innan dess. Eller så har jag funderingar på att start något eget, antingen själv eller ihop med dottern.
//